CrossFit handlar i mångt och mycket om att utmana sig, pressa sig och pusha sina gränser.
Det finns ofta en strävan hos de som utövar CrossFit att bli bättre och att lära sig nya saker, en önskan om att kunna lyfta tyngre och att behärska mer och mer avancerade övningar och rörelser.

På passen pressar vi oss inte sällan till vårt yttersta och vi hejar på våra kamrater för att de ska orka hela vägen in i mål.
Många av oss är mer eller mindre beroende av de endorfinkickar som träningen ger oss.

Jag är en av de som älskar att känna svetten rinna och blodet pulsera i ådrorna.

Under lång tid har det varit viktigt för mig att vara vältränad, det har varit en stor del av min identitet.
Den 10 september 2020 föddes Edda med ett akut kejsarsnitt. Efter en graviditet som på det stora hela varit ”enkel” där jag kunnat träna och röra mig obehindrat till att dagen efter kejsarsnittet släpa runt på en kateter och knappt kunna ta mig ur sängen.

Jag var inte för fem öre förberedd på det.

De första åtta veckorna utgjordes av korta långsamma promenader, promenader som succesivt blev längre och längre. Träningen bestod av rehabiliteringsövningar som innehöll aktivering av bålmuskulaturen och bäckenbottenträning.
Jag fick inte lyfta något som översteg barnets vikt. Att inte svettas, att inte lyckas dra upp pulsen ordentligt och att inte få lyfta något tungt det påverkade mig mycket mentalt.
Starka självständiga Anna var utbytt mot klena, svaga Anna som behövde hjälp med det mesta….det var så jag kände det.

Istället för att pressa mig till att orka mer och tyngre så fick jag bromsa mig själv.
Även om mitt ärr läkte fint och allt såg bra ut så behövde kroppen tid att läka och återhämta sig.
Jag har aldrig tyckt att rehabiliteringsträning varit särskilt rolig men vem gör det egentligen?!

Någon gång under dessa åtta veckor, jag minns inte exakt när, så hände det något mentalt. Från att ha varit besviken på min kropp så började jag beundra dess förmåga att läka och återuppbyggas.
Jag började se det som en utmaning att ta det ”lugnt” och att skynda långsamt, att bygga upp denna ”nya kropp” från grunden med ökad närvaro. Jag kör fortfarande rehabiliteringsövningar och bäckenbottenträning disciplinerat och stegrar den ”vanliga” träningen succesivt.

Jag har en lång väg tillbaka till mitt forna ”jag” och kanske blir det aldrig som det var innan, även om det inte blir som det var
innan så kan det bli bra fast på ett annorlunda sätt.

Att ta sig tillbaka efter en skada, efter en period av sjukdom, utmattning, en operation, ett långt träningsuppehåll, en graviditet etc. är en stor utmaning. Den stora utmaningen för mig ligger i att verkligen lyssna på kroppen, att skynda långsamt, att hellre ta det ”för lugnt” än att gå ut hårt. Priset man eventuellt skulle kunna få betala för att man gjort ”för mycket” kan ju i värsta fall leda till livslånga besvär alternativt en ännu längre rehabiliteringsperiod.

Jag försöker att acceptera att träningen inte alltid är ”rolig”, att jag inte kan göra alla de där övningarna och rörelserna som jag älskar, att jag inte kommer ta några personbästa de närmsta åren men jag kommer förhoppningsvis ha byggt upp en kropp som håller.

Det ord som varit ständigt återkommande i mitt huvud under denna period är ordet tålamod.
Tålamod är förmågan att kunna utstå väntan, förseningar eller svårigheter med bibehållet lugn.
En tålmodig person kan hantera yttre stress utan att hemfalla till okontrollerade känslosvall.

Träningen kan variera och fylla olika funktioner under en livstid.
Livet består av olika perioder och faser, ibland går det upp ibland går det ner.
Våra kroppar har inte samma förmåga och ork konstant och det måste vi förhålla oss till, vi kanske inte alltid kan få den där endorfinkicken för vår kropp behöver någonting annat. Att vara lyhörd och snäll mot sin kropp är inte lätt men om man försöker vara det så kan man med stor sannolikhet slippa längre skade- och/eller sjukdomsperioder.

Kanske känner vi med åren en ökad tacksamhet till vår kropp.
En tacksamhet och ödmjukhet inför allt det vi kan göra och uppleva tack vare den och dess förmåga.

2020 är ett år som satt oss alla på prov, mycket av det vi tar för givet har tagits ifrån oss och det vi i vardagen sällan uppskattar har vi saknat. Vi har alla fått anpassa våra levnadsvanor på ett eller annat sätt och troligtvis kommer det fortsätta att vara så ytterligare en tid framöver.

Jag försöker att se på Corona pandemin på samma sätt som jag gör med min återhämtning och återuppbyggnads träning.
Jag väljer att se möjligheter och inte begränsningar och jag gör det bästa jag kan utifrån de förutsättningar som är just nu.

Det kommer ta tid men det kommer bli bra!

Avslutningsvis vill jag passa på att önska er alla en riktigt God jul och ett Gott nytt år!

Jag hoppas vi ses i boxen snart igen

// Anna